och vi flyger fram som skrot genom rymden

Du är min verklighet
Åh jag är död
Jag försöker verkligen le. Och det stör mig så jävla mycket. För det går inte. Det går inte le. Jag ser inte längre glädje i det runt omkring. Fast jag har skrattat idag, som fan. På riktigt också tror jag. Med Jonna, Määlin och Nilla. Fina är dom. Jag älskar er vava. Det var den enda tidpunkten på dygnet som jag var glad, riktigt jävla glad. Och jag älskade den halvtimmen. Den var lycka. Och den gjorde mig starkare, den fyllde mig verkligen.
Tills jag såg dig igen.
Det var som om jag plötsligt landade, men samtidigt föll. För allt gjorde så jävla ont, och allt försvann. Helt plötsligt så försvann jag bakom mina tankar igen. Och jag föll emot väggen där du inte kunde se mig. Sen satte jag mig på trappan när du hade gått. Och jag letade efter dig, hey what's my problem? Allt svider, allt, allt, allt.
Och ändå kollade jag på dig. Och hej mitt jävla damp i bussen. Jag satt och grät. Snart tre månader, snart tre månader. Det var mina enda tankar i huvudet hela jävla bussresan, tills jag sa till Peter. Sen kom dom tillbaka. Jag hatar det, jag hatar det, jag hatar det.
Jag hatar att det blev såhär, för jag klarar verkligen inte av det. Jag gör inte det, och det stör mig.
För du har gått vidare, du mår bra - eller nu vet jag inte. Men du mådde bra, hoppas jag. Men äh, någon gång måste hålet i mig växa igen. Kanske fyllas av någon annan. Jag tvivlar. Men jag hoppas.
Jag orkar inte gå omkring och låtsas som om jag kan le. Verkligen. Jag orkar inte. Jag orkar inte bli rädd för varje rörelse omkring mig. För allt det här, har gjort mig så osäker. Det suger. Hejdå med er.