Fram till några dagar sen, och det här är helt jävla sant, så trodde jag att du hade försvunnit, att du hade lämnat mitt huvud helt. Ingen, jag svär att ingen kan förstå vilken otrolig lättnad det blev, jag plågades inte längre. Den dagen gick, och jag var lycklig. Det var ingenting med den dagen som var speciellt, jag bara tog mig igenom den - glad. Jag var jätteglad.
Nu, och från och med i... förrgår? Försvann den lyckan.
Du plågar mig på ett sätt som jag aldrig någonsin trott att du kunde. Jag orkar ingenting längre, jag äter knappt. Angelika blev nästan arg när jag nästan tvingade i mig maten på kalaset, ändå åt jag i princip ingenting. Jag känner mig så otroligt jävla psykiskt försvagad. All min lust har försvunnit, jag orkade knappt resa på mig imorse och igår var jag nästan helt död.
Ta inte det här personligt, det är inte ditt fel. Allt är mitt fel, mitt fel att det blev såhär. Så ta inte åt dig (varför skulle du ens göra det?) om du nu skulle få för dig att gå in på mig blogg, vilket jag också tvivlar på.
Och bara för att du ska veta, väldigt många tycker att jag ska få en andra chans. Och det finns två saker som gör att den blir fel. 1. Jag förtjänar det inte. 2. Jag har redan fått den chansen, och du tänker nog på samma sätt. Min andra chans gick förlorad den 8 mars 2009, 13.19. Där gav jag en mening som skulle ändra mitt liv, och det som jag försöker kalla för liv nu.
Jag har aldrig varit med om ett värre anfall än det jag fick idag, eller igår egentligen med tanke på att klockan är över tolv. Jag föll ihop på toalettgolvet, jag bara låg där och skakade medan tårarna verkligen, jag överdriver inte, forsade ner. Det regnade saltvatten, ner över läpparna, hakan och föll sedan ner och landade i knät. Samtidigt, långt borta, hörde jag Visa Vid Vindens Ängar spelas, långt borta, allt kändes otroligt långt bort. Det var jag mot det iskalla kaklet.
Jag gick därifrån. Jag smög till datorn och läste en text som heter Stjärnorna, av Angelika. Så meningslös, egentligen. Så underbar med orden. Den har ingen mening i berättelsen, den får bara kroppen att rysa av.. glädje? Den är underbar.
Ett jävligt stort tack till Angelika, Cakka, Kacka i alla väder, sötunderbarasteungen, som hämtade mig, som lyckades dra upp mig efter anfallet. Jag tycker om dig och dina kramar.
Du fyllde mitt liv med någonting jag var så säker på att jag inte kunde leva utan,
därför är jag så jävla osäker på om jag lever nu.
Jag trodde att det skulle släppa, att jag äntligen skulle bli fri.
Men efter fem månader har det fortfarande inte hänt någonting, bara att smärtan har ändrat form.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag skulle kunna "ta tillbaka dig"
Eller, man kan nog inte ta tillbaka en människa. Om allt skulle bli som vanligt, så klart att du inte skulle ta tillabka mig. Så jävla lätt, är det inte.
Men jag kan säga, att jag har tänkt på dig varje dag sen dess. Varje jävla dag och smärtan har alltid funnits där. Men det var inte förän jag såg dig hos Sarah, då den blev så jävla uppenbar. Jag saknar dig. Varför, varför, VARFÖR, har jag inte kunnat erkänna det förut. Jag gör det.
Men jag är inte värd dig. Jag vet nu, hur du känner. Eller det gör jag nog inte, men nu... nu finns det där.
För efter fem månader, skulle inte ens jag vilja ha tillbaka mig själv. Och ja, jag är för feg för att skicka ett sms, ringa eller whatever.
Förlåt. Jag är så jävla patetisk.
Skicka en kommentar