Sagor från förr blir sanningen som du aldrig trodde på

Helt klart den bästa och sorgligaste av Astrid Lindgrens låtar.
Jag älskar den, och den är så fin så fin.
Obs den måste läsas hela, annars är den inte bra.


Jag är fattig bondräng men jag lever ändå
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär,
går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.

Jag är fattig bondräng och jag tuggar mitt snus,
och när lördan’ kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blivit livad, vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka, vill jag också förstås.

Sen så kommer söndan’ och då vill våran präst
att jag ska i körkan men då sover jag mest.
Prästen kan väll sova hela måndagen men
för en fattig bondräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan alla dagar och år,
jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bondräng invid himmelens port,
lite rädd och lessen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålla flickor och slåss.
Herren Gud i himlen är väll missnöjd förstås.

Men då säger Herren: Fattig bondräng kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bondräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bondräng, ska du vara mig när.

Och jag, fattig bondräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bondräng, du får du vila ut.