Ge mig en vinterdrog

Förlåt för detta dramatiska inlägg. Men jag måste skriva det nånstans. Förmodligen kommer min idiotiska uppmärksamhetiska sida att ta överhanden och kommer att få inlägget att hamna även på bdb.
Men jag är så jävla besviken på mig själv. Det går inte en enda dag utan att du tar plats i mina tankar, du finns i mig hela jävla tiden. Och jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Du är borta, men min jävla skalle vill inte accepterar det. Den vill plåga mig. Den vill riva upp alla tankar, minnen och bilder jag har på dig. Den vill inte släppa taget. Därav anledningen till att jag är så besviken på mig själv. Det har gått snart 4 månader, bara någon vecka kvar. Det är en fjärdedel av ett år. Det är inte lite. Jag gråter, jag gråter nu. Tårar är det jag hatar mest, när dom bränner mot huden som bevis för att man är alldeles för stolt för att släppa taget.