GET OVER IT

Idag gick jag ut i skogen, fällde tårar mot träden och spred minnen över gräset.

Det kändes skönt.

Fast ändå så hemskt, det var svårt. För jag ville verkligen inte.

På två jävla månader, har jag inte kunnat hämta mig.

Och jag har inte velat leva på tårar.
Och jag står inte ut med alla mina svimfärdiga timmar, som jag så längtar bort från.

Jag vill helt enkelt inte ha det såhär.

Den 7 mars, när jag kom hem från Håkan. Så satte jag ihop en massa bilder.

Bilderna hamnade i en ram som jag ställde vid min säng.

Jag vägrade ta bort bilderna, för jag trodde att allting skulle lösa sig. Att du skulle komma tillbaka.

I två månader, så stod ramen där. Jag ville verkligen inte ta bort den.

Den 9 maj, dagen efter två månader. Slet jag ut bilderna, rev sönder dom.

Dom skulle inte få vara kvar, jag skulle inte plågas av ditt leende bredvid mitt.

Minnena med dig skulle bort helt enkelt.

Bilden med dig, som togs 25 april, i Borås. Det är nog den finaste bilden jag vet.

Och det var någon av dom första bilderna på oss två tillsammans.

Jag rev den mitt itu.

Ditt så otroligt underbara ansikte försvann från mitt.

Jag ångrar det nu tror jag.

Och jag önskar att ingenting någonsin hade hänt.

Allt är mitt fel, jag vet det.