Allt har ett slut, och en början

Du är min verklighet
Det här var utan tvivel, min värsta natt någonsin. För att jag inte visste, och att jag inte kunde göra åt det. Så otillräcklig, kände jag mig. Det skulle vara så enkelt att hjälpa dig, för du är så nära... men ändå så långt bort. Och btw så skulle du nog inte ta emot mitt stöd. Eller jag vet att du inte skulle. Jag har inte skrivit till dig på flera veckor, kanske en månad nu. Och du har inte svarat på mina sms på säkert en och en halv. Snart tre månader sedan. Och titta på mig, jag andas :D Jag är ganska stolt över mig själv, över att jag inte har fallit allt för lågt. Visst har jag fallit, jag faller fortfarande. Men snart landar jag, kanske. Och för hoppningsvis så landar jag mjukt. Jag vill inte ha ärr från de förflutna. Jag skulle inte orka med det.
Titta på mig, jag må vara den mest egoistiska, elaka och otillräckliga personen du någonsin mött. Men jag är kanske samtidigt den som alltid finns här för er. Det är jag. Jag är två delar, och dom allra flesta har mött den negativa delen i mig. Den som jag förgäves håller på och får bort. Och jag tror att jag har börjat lyckas. Jag ser inte alls samma egoism i mig som jag skulle ha gjort för en månad sen. Och jag gör allt jag kan för att finnas här för er, så som ni alltid gjort för mig.
Jag mår bra, jag mår inget annat än bra.
Du har alltid betytt allt för mig, och jag vet att du vet det. Men jag kan inte sluta säga det. Jag älskar dig, finaste. Tack för den tiden jag fick med dig. Det betydde jättemycket.