"Så det betyder ingenting för dig?", viskade jag.
Jag hade försökt, jag hade gett mitt allt, men tydligen förgäves. Jag såg in i hans gröna ögon, som jag hade gjort så många gånger förrut, med förtvivlan i blicken. Jag trodde att jag skulle svimma. Mitt hjärta slog ohälsosamt snabbt.
Precis när jag hade gett upp hoppet att han skulle svara på min fråga så öppnade han munnen. Långsamt, han verkade tveka.
"Jag älskar dig inte.. längre."
Orden träffade mig som en pil, mitt i hjärtat, som slutade slå. Det stod still. Som om orden hade krossat det, som om hjärtat blödde inuti kroppen nu. Jag kunde inte gråta, även om jag ville. Min kropp stod helt jävla still. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte röra på mig, och jag kunde inte ens blinka. Jag bara satt där och försökte komma underfund med hans ord. Hans ord, som hade krossat mitt hjärta. Jag såg hans ansikte, han satt helt still, men han verkade inte ta tillbaka sina ord som fick mig att förblöda inombords. Han bara satt där, han gjorde ingenting.
Såg han inte i min blick hur jag kände just nu? Såg han inte hur jag ansträngde mig för att röra på mig - utan att lyckas?
Ögonen ville stängas, men jag kämpade emot - utan framgång i det heller. Min kropp var för skadad, för psykiskt skadad för att orka stå emot de inre krafterna.
Långsamt, slöts mina ögon och utan att veta det, föll jag ihop i hans knä - medvetslös.
Jag hade försökt, jag hade gett mitt allt, men tydligen förgäves. Jag såg in i hans gröna ögon, som jag hade gjort så många gånger förrut, med förtvivlan i blicken. Jag trodde att jag skulle svimma. Mitt hjärta slog ohälsosamt snabbt.
Precis när jag hade gett upp hoppet att han skulle svara på min fråga så öppnade han munnen. Långsamt, han verkade tveka.
"Jag älskar dig inte.. längre."
Orden träffade mig som en pil, mitt i hjärtat, som slutade slå. Det stod still. Som om orden hade krossat det, som om hjärtat blödde inuti kroppen nu. Jag kunde inte gråta, även om jag ville. Min kropp stod helt jävla still. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte röra på mig, och jag kunde inte ens blinka. Jag bara satt där och försökte komma underfund med hans ord. Hans ord, som hade krossat mitt hjärta. Jag såg hans ansikte, han satt helt still, men han verkade inte ta tillbaka sina ord som fick mig att förblöda inombords. Han bara satt där, han gjorde ingenting.
Såg han inte i min blick hur jag kände just nu? Såg han inte hur jag ansträngde mig för att röra på mig - utan att lyckas?
Ögonen ville stängas, men jag kämpade emot - utan framgång i det heller. Min kropp var för skadad, för psykiskt skadad för att orka stå emot de inre krafterna.
Långsamt, slöts mina ögon och utan att veta det, föll jag ihop i hans knä - medvetslös.
3 kommentarer:
oskar, har du skrivit det där? det var väldigt bra skrivet i sådana fall.
jag håller helt och fullt med låjs. du är skitduktig min lilla vän :* och det påminner om new moon och det är positivt. du skulle ha skrivit den och så skulle allt vara mycket bättre puss!
Jag tyckte också att den påminde om new moon!
Skicka en kommentar